Det som idag är skog och åkermark var en gång havsbotten och det fanns en tid när det enda sättet att ta sig till platsen där Närpes kyrka finns i dag var med båt. I Närpesområdet höjer sig marken med över 8 cm per år, vilket påverkar landskapet påtagligt när strandlinjer och områdets natur förändras i takt med landhöjningen.
För invånarna längs kusten var landhöjningen länge ett mysterium – varför flyttade sig strandlinjen? Man trodde att vattnet försvann när hamnar blev grundare, och att åkrar skapades där tidigare generationer hade fiskat. Under 1700- och 1800-talet började man observera att vattennivåerna skilde sig åt längs Östersjökusten och insåg att det inte var vattnet som sjönk, utan marken som höjde sig.
Upptäckten väckte nya frågor. Vad var orsaken till landhöjningen? Kunde det vara så att jorden svalnade och krympte? På 1800-talet föreslogs teorin om att norra halvklotet en gång varit täckt av en massiv is som tryckte ned jordskorpan. Man insåg så småningom att det var inlandsisen från senaste istiden, som slutade för 10 000 år sedan, som orsakat detta. När isen smälte började den nedpressade jordskorpan långsamt höja sig igen, vilket skapar stora ytor nytt land – ungefär 1 km² eller 100 hektar varje år. Landhöjningen är särskilt markant i Kvarken, där isen var som tjockast, upp till 3000 meter, och pressade ned landet extra mycket. Det innebär att om cirka 2000 år kan en landförbindelse till Sverige uppstå här.
Under senare år har forskare börjat fundera över hur klimatförändringarnas stigande havsnivåer kan påverka landhöjningen. Kanske kommer landhöjningen och havsnivåhöjningen att till viss del balansera varandra, vilket kan påverka kustlandskapets framtid i Östersjön.