Pionjärerna Mattfolk och Lassfolk

Berättelsen börjar med några tomatfrön i fickan – och en man vid namn Josef Valdemar Mattfolk, född 1885. Efter att ha tillbringat sex år i Amerika, återvände han hem till Närpes år 1909 med just dessa frön i fickan. Frön som skulle komma att lägga grunden till en helt ny näringsgren i bygden.

Valdemars återkomst till Finland var delvis präglad av familjeskäl – hans bror i Helsingfors hade insjuknat och avlidit. Valdemar, som i Amerika studerat till brobyggnadsingenjör, planerade först att återvända dit. Men livet tog en annan vändning. Han tillfrågades att ta över som föreståndare vid handelslaget i Finby, vilket gjorde att han stannade kvar i Närpes. Där arbetade han mellan 1909 och 1918, innan han fortsatte som föreståndare i Sideby och senare i Korsnäs.

Men det är som växthusodlare Mattfolk har gått till historien. Redan året efter hemkomsten, 1910, började han experimentera med att driva upp tomatplantor inomhus – med lyckat resultat. Några år senare, 1916, byggde han sitt första växthus i Finby. Det var 48 kvadratmeter stort, tre av väggarna var av glas, en av trä, och trots att det inte var uppvärmt, blev skörden bättre än förväntat.

År 1918 flyttade han växthuset till hemgården i Kaldnäs och lät där bygga ett nytt för odling av gurka. Han sålde också uppdragna plantor till andra odlare, vilket bidrog till att sprida intresset för växthusodling i regionen.

Valdemar Mattfolk ses idag som en verklig pionjär inom växthusodlingen i Närpes. Hans initiativ, kunskap och driv blev starten för en näring som än idag är starkt förankrad i bygden – och som har gjort Närpes känt långt utanför Finlands gränser.

Förutom Valdemar Mattfolk räknas även Pjelaxbröderna Uno och Georg Lassfolk samt Georgs hustru Aina till pionjärerna inom växthusnäringens historia i Närpes:

Uno utbildade sig inom trädgårdsodling och studerade 1913–1914 vid Billnäs trädgårdsskola, en av de främsta i Finland på den tiden.

Efter utbildningen praktiserade Uno i Terijoki på Karelska näset, där han arbetade på sommarställen åt rika ryssar. Han fick därefter anställning vid de kejserliga trädgårdarna i S:t Petersburg – ett prestigeuppdrag som visar vilken skicklighet han besatt.

Men 1920 återvände Uno hem till Pjelax, där han blev byns första trädgårdsmästare. Tillsammans med sin bror Georg anlade han en plantskola, och några år senare – 1926 – byggde bröderna sitt första växthus på cirka 150 kvadratmeter. Glasrutorna kom från gamla fotograflådor, ett exempel på den uppfinningsrikedom som präglade de tidiga odlarna.

Georg Lassfolk fortsatte odla i Pjelax tillsammans med sin fru Aina. De byggde ut växthusanläggningen år för år. Växthusen var inte särskilt hållbara, men varje ny säsong innebar nya möjligheter. Georg blev så småningom känd som “Tomatkungen” i bygden – han hade nämligen flest tomater av alla i Pjelax.

Ett av de största växthusen, ett så kallat blockhus, byggdes redan 1929. På den tiden fanns ingen uppvärmning, men bröderna använde kreativa metoder för att få upp temperaturen – till exempel genom att gå genom växthuset med en halmkorg i järntråd som brann och gav ifrån sig värme. Uno och Georg Lassfolk hör till de verkliga pionjärerna inom växthusodlingen i Närpes, tillsammans med Valdemar Mattfolk. Deras engagemang, innovation och vilja att utveckla en ny näring kom att inspirera generationer av odlare efter dem. 

Växthusodlingens utveckling i Närpes

Till en början spreds växthusodlingen i Närpes långsamt. Det var först under 1950-talet som det verkliga genombrottet kom. De första växthusodlarna var oftast jordbrukare som såg växthuset som en binäring. Men under genombrottsåren ökade intresset kraftigt, och fler började odla – även personer utan koppling till jordbruk. Växthusodling blev något av en trend i trakten, som många ville testa på.

I början av 1960-talet började man bygga växthusstommar i metall, främst aluminium. Dessa var både mer hållbara och möjliggjorde större anläggningar, särskilt i kombination med det nya materialet plast. Redan i mitten av 1970-talet byggdes fler plastväxthus än traditionella glasväxthus. Närpes utvecklades snabbt till en pionjärregion inom växthusodling, både tekniskt och organisatoriskt. Odlare började samarbeta i andelslag, och med gemensam marknadsföring stärktes konkurrenskraften. Det banade väg för export – i början blygsamt till Sverige under 1970-talet, men med tiden allt större.

Under 1980-talet blev Närpes ett välkänt namn i Finland för sina smakrika och högkvalitativa tomater. Växthusen levererade även gurka och i slutet av 80-talet blev året runt-odling av gurka verklighet.En stor förändring kom i början av 1990-talet när humlor började användas för pollinering. Tidigare var man tvungen att vibrera varje blomma manuellt för att sprida pollenet – nu kunde naturen sköta jobbet, vilket sparade både tid och arbete.

Vid millennieskiftet togs ytterligare ett kliv när året runt-odling av tomater etablerades i större skala. Intresset för specialtomater växte, och även paprikaodling började locka fler odlare.Växthusnäringen har också spelat en viktig roll för integrationen i Närpes. Många nyanlända har fått sitt första jobb i ett växthus, vilket gjort branschen till en viktig motor för både sysselsättning och mångfald.

Idag är Närpes en föregångare inom hållbar odling. Här satsas på energieffektivitet, biologisk bekämpning och cirkulära system. Från småskaliga experiment på 1950-talet till dagens högteknologiska växthus – växthusnäringen har blivit ett grönt hjärta i Närpes.